Två år

Ett år har gått igen, och de senaste dagarna har vi återigen kommit ihåg Matildas korta liv här på jorden. Det är så svårt att fatta att det redan gått två hela år. Jag kommer fortfarande ihåg det mesta av tiden jag fick med henne. Inte så mycket av resten av tiden på sjukhuset, men stunderna med henne är klara i minnet. Det är dock ännu så smärtsamt att tänka på de tre dagarna, så jag tar det ofta i korta doser. Annars är sorgen en stillsam sorg numera, inte så intensiv att det är svårt att sig genom dagarna. Gråter gör jag ibland, både vid väntade och oväntade tillfällen. De senaste månaderna har min sorg varit mest fokuserad på Edith. Jag sörjer mycket över att hon inte får ha sina syskon här. Det var fantastiskt att få växa upp i en stor familj, och jag älskar mina syskon så mycket, så det är en stor sorg för mig att Edith inte får uppleva det samma.

 Vi tänker på Matilda ofta, saknar henne och undrar hurudan hon hade varit nu. Edith har varit jättesjuk de senaste två veckorna, så det här året har fokus varit mera på henne, men på Matildas födelsedag hade vi tårta med två ljus, tittade på kort och pratade om henne och var till graven med blommor och ljus. Vi vill ju att Edith ska känna sin syster så mycket som det går. Edith pratar annars ganska ofta om Matilda numera. Hon frågar mig om jag är ledsen för att Matilda är borta och kramar och tröstar mig.

De två senaste åren har jag lärt mig att livet stannar inte trots att man får uppleva så mycket sorg som vi har. På något sätt fortsätter dagarna att gå, man dör inte av brustet hjärta, även om det nog känns så många gånger. Och ännu finns det glädjeämnen i livet: att få vara två, och att få ha en underbar dotter. Men nog börjar man längta efter himlen på ett helt annat sätt. All sorg, tragedi, trasighet och synd i den här världen gör mig så trött. Kom snart, Herre Jesus!