Follow is the sermon preached at Matilda's funeral yesterday. It was very comforting. Below the original sermon by Rev. Harris is a translation compliments of Rev. Eric Andrae (and his father Hans) of Pittsburgh, whom we can't thank enough.
Matilda
Grace Odom
"Knowing"
Dear
Weslie, Kristina, family, friends, brothers and sisters in Christ:
In deaths like this “knowing” looms large. What can we know?
What do we know? What should we know? Scripture is clear: the
hidden things belong to God but the revealed things belong to us
(Deuteronomy 29:29). So what we know about Matilda, about this
death, this loss, this pain has to come from there.
Let’s
start with what God tells us He knows. We can’t think it
was just Jeremiah the Lord knew before He formed him in the womb.
No, of Matilda too the Lord says, “Before I formed you in the womb
I knew you.” And not just David but Matilda too can say in Psalm
139, “You created my inmost being; You knit me together in my
mother’s womb….My frame was not hidden from You when I was made
in the secret place. When I was woven together in the depths of the
earth, Your eyes saw my unformed body. All the days ordained for me
were written in Your book before one of them came to be.”
Weslie
and Kristina you were surprised by joy to find out you were
expecting. It was no surprise to your Lord. He knew when and where
He was going to give you this gift before you two ever met. Then
came the news that your child, this gift, had Down syndrome. O how
this afflicted you, surprised you, stung you, but again this wasn’t
news to your Lord, and while you didn’t know what to do with the
news, your Lord knew what He was going to do. He set to work hearing
your prayers before you prayed one of them; He caught all your tears
in a bottle before you cried them. Psalm 56 speaks of God collecting
our tears in a bottle and writing down why each one fell. For all
these long months, God has not just been hearing your prayers but
collecting your tears and labeling them “Matilda.”
But
that can be cold comfort, can’t it? You prayed and cried and
begged and cried some more only to end up with a tiny coffin in front
of you. Isn’t this cruel? Couldn’t the God who knows all and
can do all, do more for you than this? Why that’s not how you
treat Edith, is it? You run to her when she cries; you assure her it
will be all right. And if you can, you make it all, all right. But
that’s not always true, is it? Sometimes we parents do let
our children cry; sometimes we don’t rush in and make everything
all right. What is always true is that not even loving, sinful
parents let their children go through pain, crying, affliction
needlessly, pointlessly, meaninglessly. How much more this must be
true about our loving God?
So
all these tears, all this stress, all this affliction you have been
enduring was needed, had a point, and has meaning. But be careful
here. Psalm 103 plainly says that our Lord does not reward us
according to our iniquities, so we know this isn’t about paying for
sins: not yours, not Matilda's, not anyone’s. Moreover, we know
from Scripture that the ones dearest to the Lord are often the
severest afflicted. We know that Jacob was left with a limp, Paul a
thorn, and Rachel weeping for her children, but not one of them was
forsaken by God. No, God forsook His only Son in His pain, strain,
grief, and tears, so we might know no matter how bad the limp, how
deep the thorn, how many the tears, God never forsakes us.
What
you’re going to find yourself thinking, feeling, and suffering is
the “I don’t know’s.” You will try to process all this and
you will find yourself back to what you don’t know. Go instead to
what you do know. You do know what Matilda will never know. I
know; this can be painful. You can afflict yourself with all the
joys that you have known that Matilda will not in this life. But
dear Weslie and Kristina there are so very, many more sorrows, pains,
and suffering she will never know.
Matilda
will never know the agonies you have been going through the last
several months. She will never know this fallen world where the only
thing worse than the tragedies and disasters is the unbelief that
goes along with them. She will never know fear of doctors as a
toddler or the angst of a teen. She will never worry about a
diagnosis or fret over test results. She will never have a bad date,
a bad teacher, a bad government, or a bad headache. Scripture itself
tells us to depart and be with Christ is “very far better.”
Still
the comfort is cold, so let’s go back to Scripture. Ecclesiastes
11:5 tells us something we can’t know. It says, “Just as
you do not know the path of the wind and how bones are formed
in the womb of the pregnant woman, so you do not know the
activity of God who makes all things.” We think we know how
God was knitting little Matilda together inside of her mother, and so
we think we know God’s activity in all this. No we don’t.
We only know what God tells us.
How
many times did Luther say, “What the Holy Spirit has not told us we
should be glad not to know?” How many times did Luther caution us
not to peer into the hidden God, not to approach God from any other
way than He willed to be? The only ladder God ever let down from
heaven for us to crawl up on is Jesus Christ. In fact, Luther said
if you found someone climbing up a different ladder, stop them before
they get to the top for they will surely find they are poking their
head into hell not heaven.
A
character in a 1915 novel illustrates this. Upon leaving a convent,
she falls in love. The man she loves commits suicide. She learns
about it from a newspaper while on a trip. Upon reading that tragic
news, she casually remarks to her chaperone that she believed in an
omnipotent deity. She makes no fuss, no protests; she makes no
scene, but she goes completely mad. She ends up in an institution
sitting motionless and the only words she says are “I believe in an
omnipotent Deity,” and she says them over and over and over again
(The Good Soldier, 269-270).
Don’t
go there my dear Weslie and Kristina. The Almighty, Sovereign,
omniscient, omnipresent, omnipotent God is not helpful now. Focusing
on Him leads you to the question of “why” and that’s a question
you don’t have to ask or answer because the forsaken Jesus bore it,
suffered it, asked it in your place. Yes, while Jesus was bearing
your sins, your guilt, the unanswerable why question was forced out
of Him – Why have you forsaken Me – so that you might know you
never have to ask it. You focus not on the omnipotent God who can do
anything He pleases but on the God who hung there on the cross for
you and for your salvation, for Matilda and her salvation.
This
God calls to you, “Come unto Me you who are burdened and heavy
ladened and I will give you rest.” This God whom both you and
Matilda know in Baptism calls like a mother hen to her chicks, “Come
underneath my outstretched arms until these calamities have passed
over.” This God who bore you daughter to heaven on the wings of an
angel has not left you in a hell of “why” questions or a
Purgatory of not knowing.
This
God has revealed that He loved the world, so that includes you too,
so very much that given the choice between this fallen, disgusting,
unbelieving world and His only beloved Son, He chose this world. You
go to the God who wills little ones be brought to Him, who took them
in His arms and blessed them, who is able to give babies in the womb
joy, and bring praise from the mouths of newborn infants. You go to
the God who does miracles everyday for you: who makes Water
life-giving; Words forgiving, and His Body bread for you to eat and
His Blood wine for you to drink. It is not in the heart of this God
to hurt you or your child.
This
is the One into whose lap David eventually climbs. He says in Psalm
131, “My heart is not proud, O Lord; my eyes are not haughty; I do
not concern myself with great matters or things too wonderful for me.
But
I have stilled and quieted my soul; like a weaned child with its
mother, like a weaned child is my soul within me.” David might
have written this after losing his son seven days after birth, after
days of agonizing prayers to the Lord to save Him.
Don’t
be offended that I’m saying David called the loss of his child
wonderful. That’s what Job called the loss of his 10
children, his livestock, his fortune and his health. He says after
the Lord spoke to him in the midst of the storm he was going through,
“Surely I spoke of things I did not understand, things too
wonderful for me to know.” One of the names of God that He
reveals to us in Jesus is “Wonderful.” People always paraphrase
the first half of the hymn verse that says “God works in mysterious
ways,” and leave it at that. The verse in full is, “God moves
in a mysterious way His wonders to perform.”
Weslie
and Kristina, God has been at work in your lives too wonderfully for
us to get our heads around. He moved you 2 across a country and a
continent to get you both in Indiana. God moved you 2 to take the
sacred vows of holy matrimony in an age that daily finds new ways to
despise marriage. God moved your bodies so that this dear child,
this particular child should come into existence.
We
can readily see how wonderful moving you 2 across land and sea turned
out to me. We can readily see how wonderful it is that you 2 were
joined in holy wedlock. Bringing your Matilda in and out of the
world the way God did are wonderful too, but because they are about 2
things we know least about, the beginning and ending of physical
life, we are in category of “too wonderful for me.”
David,
in the loss of his seven day old son, found himself at this same
place. So he goes to what He knows based on God’s revelation: He
says, “I will go to my son, but he will not return to me.” Your
relationship with Matilda does not end today at a hole in the ground.
You will one day, with all those in Christ, go to her. On that day
says St. Paul says you will know even as you have been known. You
will know what you can only believe now: that God didn’t
take His grace, mercy, or peace out of your life when He took your
daughter. He took Matilda into them eternally so. Amen
Rev.
Paul R. Harris
Trinity
Lutheran Church, Austin, Texas
February
6, 2013 A.D.
Grace
Lutheran Church, Burkburnett, Texas
Matilda Grace Odom
”Att Veta”
Kära
Weslie, Kristina, familj, vänner, bröder och systrar i Kristus: I
ett dödsfall som det här dominerar "att veta". Vad kan vi
veta? Vad vet vi? Vad bör vi veta? Skriften är tydlig: de dolda
sakerna tillhör Gud, men de uppenbarade sakerna tillhör oss (5 Mos
29:29). Så vad vi vet om Matilda, om denna död, om denna förlust,
om denna smärta måste komma därifrån.
Låt
oss börja med vad Gud säger att Han vet. Vi kan inte tänka
att det var bara Jeremia Herren visste innan han bildade honom i
livmodern. Nej, av Matilda också säger Herren, ”Förrän
jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig." Och
inte bara David utan Matilda också kan säga i Psalm 139, "Ty
du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. …
Benen i min kropp voro icke
förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag
bildades i jordens djup. Dina
ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar
blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem
hade kommit."
Weslie
och Kristina i förvånad glädje fick ni vieta att ni väntade barn.
Det var ingen överraskning för er Herre. Han visste när och var
han skulle ge er denna gåva innan ni två någonsin träffats. Sedan
kom nyheten att ert barn, denna gåva, hade Downs syndrom. O hur
detta drabbade er, överraskade er, skakade er, men igen detta var
ingen nyhet för er Herre, och medan ni inte visste vad ni skulle
göra med nyheten, visste er Herre vad han skulle göra. Han berredde
sig att höra era böner innan ni bad en av dem, han fångade alla
era tårar i en flaska innan ni grät dem. Psalm 56 talar om hur Gud
samlar våra tårar i en flaska och skriver ner varför var och en
föll. För alla dessa långa månader har Gud inte bara hört era
böner, men har samlat era tårar och markerat dem "Matilda".
Men
det kan vara en klen tröst, är det inte så? Ni bad och grät och
bad och grät lite mer bara för att sitta här i dag med en liten
kista framför er. Är inte detta grymt? Den Gud som vet allt och
kan göra allt, kunde inte Han ha gjort mera för er än detta? Jag
menar, detta är inte hur ni behandlar Edith, eller hur? Ni springer
till henne när hon gråter, ni tröstar henne med era ord att det
kommer att ordna sig. Och om ni kan, så gör ni det så att allt
blir okej. Men det är inte alltid sant, eller hur? Ibland låter vi
föräldrar våra barn gråta, ibland rusar vi inte in och gör allt
bra. Vad som är sant alltid är att inte ens kärleksfulla, syndiga
föräldrar låter sina barn gå igenom smärta, gråt, lidande i
onödan, meningslöst. Hur mycket mer måste detta vara sant om vår
kärleksfulle Gud?
Så
alla dessa tårar, all denna stress, allt detta lidande ni har fått
uthärda behövdes, hade en poäng, och har mening. Men var försiktig
här. Psalm 103 säger tydligt att vår Herre vedergäller
oss icke efter våra missgärningar, så vi vet att
detta inte handlar om att betala för synder: inte era synder, inte
Matildas, inte någons. Dessutom vet vi från Skriften att de käraste
till Herren är ofta den svåraste drabbade. Vi vet att Jakob var
kvar med att halta, Paul en törntagg, och Rakel som begrät sina
barn, men inte en av dem var övergiven av Gud. Nej, Gud övergav sin
ende Son i Hans smärta, stam, sorg, och tårar, så vi vet att
oavsett hur illa man haltar, hur djupt taggen, hur många tårar, Gud
överger oss aldrig.
Vad
ni kommer att tänka, känna och lida är frågorna: "jag vet
inte." Ni kommer att försöka bearbeta allt detta och ni kommer
att komma tillbaka till vad ni inte vet. Gå istället till vad ni
vet. Ni vet vad Matilda aldrig kommer att veta. Jag vet, det kan vara
smärtsamt. Ni kan plåga er med alla glädjeämnen som ni vet att
Matilda inte får uppleva i detta livet. Men kära Weslie och
Kristina, det finns det så mycket, många fler sorger, smärtor, och
lidande hon aldrig kommer att veta heller.
Matilda
kommer aldrig att veta alla de våndor som ni har gått igenom de
senaste månaderna. Hon kommer aldrig att få känna till denna
fallna värld där det enda som är värre än de tragedier och
katastrofer är den otro som går längs med dem. Hon kommer aldrig
att veta rädsla för läkare som ett småbarn eller ångesten av en
tonåring. Hon kommer aldrig att oroa sig för en diagnos eller gräma
sig över testresultaten. Hon kommer aldrig att få en dålig dag, en
dålig lärare, en dålig regering, eller en dålig huvudvärk.
Skriften själv säger oss att avvika och vara med Kristus är "vida
bättre."
Men
ändå år det en klen tröst, så låt oss gå tillbaka till
Skriften. Predikaren 11:5 säger oss något som vi inte kan
veta. Det står, "Lika
litet som du vet vart vinden far, eller huru benen bildas i den
havandes liv, lika litet förstår du Guds verk, hans som verkar
alltsammans." Vi tror att vi vet hur Gud
vävde lilla Matilda tillsammans inne i sin mamma, och så tror
vi att vi vet Guds verksamhet i allt detta. Nej det gör vi inte. Vi
vet bara vad Gud säger.
Hur
många gånger har Luther sagt: "Vad den helige Ande inte har
berättat för oss borde vi vara glada att inte veta”? Hur många
gånger har Luther varnat oss att inte blicka in i den dolda Gud, att
inte närma sig Gud från något annat sätt än han vill? Den enda
stege Gud någonsin låtit ner från himlen för oss att stiga upp på
är Jesus Kristus. I själva verket sade Luther om du hittat någon
som klättrar upp på en annan stege, stoppa dem innan de når toppen
för de kommer säkert att hitta att de petar huvudet in i helvetet,
inte i himlen.
En
person i en 1915 roman illustrerar detta. Efter hon lämnade ett
kloster, blir hon kär i en man. Mannen hon älskar begår självmord.
Hon får veta detta under en resa då hon läser en tidning. När hon
läser de tragiska nyheter, anmärker hon nonchalant till sitt
förkläde att hon trodde på en allsmäktig gud. Hon gör inget
krångel, inga protester, hon ställer inte till någon scen, men hon
blir helt galen. Hon hamnar i en institution, sitter orörlig och de
enda ord hon säger är "Jag tror på en allsmäktig gud,"
och hon säger det om och om och om igen (The Good Soldier,
269-270).
Gå
inte dit mina kära Weslie och Kristina. Den Allsmäktige, Sovereign,
allvetande, allestädes närvarande, den allsmäktiga Gud är inte
hjälpsam nu. Om ni fokuserar på Honom leder det till frågan
"varför" och det är en fråga som ni inte behöver be
eller ha svar på, eftersom den övergivna Jesus bar den, lider av
den, frågade den i ert ställe. Ja, medan Jesus bär era synder, er
skuld, den obesvarbara ”varför” frågan tvingas ut ur honom –
”Varför har du övergivit mig” - så att ni kan veta att ni
aldrig behöver ställa den. Ni fokuserar inte på den allsmäktige
Gud som kan göra allt han behagar utan på den Gud som hängde där
på korset för er och för er frälsning, för Matilda och hennes
frälsning.
Denna Gud kallar er: "Kommen
till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva
eder ro.” Denne Gud som både ni och Matilda känner
genom dopet, inbjude er som en hönsmamma sina kycklingar, "Kom
under mina
vingars skugga, till dess att det onda är förbi.”
Denna Gud som bär er dotter till himlen på änglars vingar har inte
lämnat er i ett helvete av "varför"-frågor eller en
skärseld av att inte veta.
Denna
Gud har uppenbarat att han älskade världen - så att det inkluderar
er också - så mycket att när Han får välja mellan denna fallna,
motbjudande, otrogna värld och hans enda älskade Son, valde han
denna värld. Ni går till Gud som vill att småbarn föras till
Honom, som tog dem i famnen och välsignade dem, som kan ge barn i
livmodern glädje och höra pris från munnen av nyfödda barn. Ni
går till Gud som gör underverk varje dag för er: som gör vatten
livgivande, Ord förlåtande, och hans kropp bröd för dig att äta
och hans blod vin för dig att dricka. Det är inte i hjärtat av
denna Gud att skada er eller ert barn.
Detta
är den i vars knä David så småningom finner vila. Han säger i
Psalm 131: " HERRE,
mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej
efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting
som äro mig för svåra. Nej, jag har
lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders
famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig."
David kanse skrev detta efter att han förlorade sin son sju dagar
efter födseln, efter dagar av plågsamma böner till Herren för att
rädda honom.
Var
inte förolämpad att jag säger David kallade förlusten av sitt
barn upphöjt,
underbart. Det är vad Job kallade förlusten av sina 10
barn, sin boskap, sin förmögenhet och sin hälsa. Han säger efter
det att Herren talade till honom mitt i stormen han gick igenom, "
Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det
som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.”
Ett av namnen på Gud som Han
uppenbarar för oss i Jesus är "Underbar." Folk
parafraserar alltid första halvan av psalmverseb som säger "Gud
verkar på mystiska sätt," och stannar vid detta. Versen i sin
helhet är "Gud rör
sig i ett mystiskt sätt sina underverk
att utföra."
Weslie
och Kristina, Gud har verkat i ert liv för underbart för oss att
förstå. Han förde er 2 över ett land och en kontinent för att få
er båda i Indiana. Gud förde er 2 att ge heliga löften om heliga
äktenskapet i en tid som dagligen hittar på nya sätt att förakta
äktenskapet. Gud förde era kroppar så att detta kära barn, detta
särskillda barn kom till stånd.
Vi
kan lätt se hur underbart det var att ni 2 flyttade över land och
hav. Vi kan lätt se hur underbart det är att ni 2 förenades i
heliga äktenskapet. Att föra er Matilda in och ut i från världen
på det sätt Gud gjorde är underbart också, men eftersom de är om
2 saker som vi vet minst om, början och slutet av fysiska livet, vi
är i kategorin "
för underbart."
David
i förlusten av sin sju-dagar gamla son, befann sig på samma plats.
Så han går till vad han vet utifrån Guds uppenbarelse: Han säger,
"Jag går
bort till honom, men han kommer icke tillbaka till mig.”
Er relation med Matilda slutar inte idag i ett hål i marken. Ni
kommer en dag, med alla dem som är i Kristus, att gå till henne.
Den dagen Paulus säger att
ni skall känna till fullo, såsom ni själv har blivit till fullo
känd. Ni kommer att veta vad ni bara kan tro
nu: att Gud inte tog sin nåd, barmhärtighet, eller fred ur ert liv
när han tog er dotter. Han tog Matilda in i dem evigt så.
Amen.
Rev. Paul
R. Harris
Trinity Lutheran
Church, Austin, Texas
February 6 A.D. 2013
Grace Lutheran Church,
Burkburnett, Texas
Translated
by Rev. Eric R. Andræ; translation reviewed & proofedited by
Rev. Hans O. Andræ
