Samma på svenska...

Idag har jag kommit till 36+0 i graviditeten, dagen då Matilda föddes för exakt 2 år, 6 månader och 2 veckor sedan. Det är en dag fylld av blandade känslor, svårt att fatta att jag än en gång kommit så långt i en graviditet - och babyn faktiskt mår bra. Vi var på kontroll med ultra igår. Johannes mår fortfarande bra, och är ännu ca en vecka större än normalt, strax under tre kg. Så han kommer säkert att vara närmare fyra, om inte över, om jag går tiden ut. Läkaren har gett tillstånd att prova alla trick för att sätta igång förlossningen nu redan. Eftersom jag har haft ett kejsarsnitt, vill hon inte behöva sätta igång förlossningen, eller att jag går mycket över tiden. Så förhoppningsvis kommer han före den 8 september. 

Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med en baby i huset igen. Det känns som om det var så länge sedan sist. Vi gläder oss över att få hem honom, men vår familj kommer ändå inte att vara perfekt, som min kardiolog sa förra veckan. Det blir den aldrig, vi kommer alltid att sakna tre. Kardiologen vet att vi mist flera, men de räknas inte för honom, så han tycker att vi ska vara fullkomligt nöjda nu. Välkommen till verkligheten för den som mist barn! Varje gång man får frågan om hur många barn man har, blir det en inre debatt om hur man ska svara, eftersom man aldrig vet vad responsen blir. 

Trots att sorgen gör sig påmind extra mycket idag, är vi så tacksamma över Johannes och vi gläder oss så över att få träffa honom snart. Bara några veckor kvar nu!

36 weeks

Today I'm 36 weeks pregnant, just like I was when Matilda was born, exactly 2 years, 6 six months and 2 weeks ago. It's an emotional day, realizing that I've actually gotten this far into a pregnancy again - and baby is healthy. Yesterday we had an appointment with a growth ultrasound. Thanks be to God, Johannes is still doing great, weighing about 6lb 9oz (just under 3 kg - about a week ahead as he has been). We are so excited to get to meet him soon, and we continue to pray that the last few weeks will also go well. It's hard picture what it will be like having a baby in the house again - seems like it was so long ago - but our family won't be complete, like my cardiologist said last week when he heard that we're having a boy. It never will be, no matter how thankful we are for this one, because we'll always be missing three. The doctor knows about our losses, but to him they don't count, so we should be completely happy with what we have now. Welcome to the world of baby losses, where you have an internal debate every time someone asks how many children you have, because you never know what the response is going to be! Despite the sadness today, we dare to look forward to bringing Johannes home, getting the house ready for him. Lord willing, only a few weeks now!

First Haircut

Edith has been asking to get a haircut for a while now, and last week we finally agreed. We've had a pretty mild summer her, but recently hit 100 degrees for the first time, so we started feeling sorry for her. 100 degrees with long, thick hair is not fun. She did really great at the hair dresser.

Vi har haft en "mild" sommar här i Texas, men för ett par veckor sedan hade vi 100 gr. F (=37,8 C) för första gången, så vi tyckte det var dags att låta Edith få klippa håret. Det är svettigt med långt, tjockt hår i sådana temperaturer. Lite sorgligt dock för mamma att behöva säga farväl till babylockarna!

Before:

 After:

Colorado

In the end of June, Weslie and I went to a confirmation camp in Colorado with our confirmand Abbey and her mom, Anna. It was mine and Anna's first trip to Colorado. It was a great experience, despite the long drive. Fammo and Faffa came here to watch Edith.

The camp was held at Lutheran Valley Retreat in the mountains outside Colorado Springs.

Fun activities was on the program...

Notice the two axes. Very impressive.

 And good teaching on the Lord's prayer. There were over 100 kids there, and Weslie taught a group of middle school girls.

\

 Anna and Abbey

 Abbey with her new friends.

On the way up the camp, we drove by Pikes Peak. 

33 Weeks

Fun With Fammo and Faffa

Fammo and Faffa came out for ten days to watch Edith while we were in Colorado for a few days. We all enjoyed their visit, and Edith had lots of fun playing with them. As usual, there are not many pictures of that though :(.

Ett barns sorg

I dessa dagar pratar vi här hos oss ofta om hur många bebisar mamma har haft i sin mage: först Edith, sedan Matilda, sedan Jesse, Jamie och nu Johannes. Edith var bar 14 månader när Matilda föddes, så hon har inga konkreta minnen av henne, annat än det hon lärt sig när vi pratar om henne och tittar på bilder. Hon var över två när vi väntade Jesse och Jamie, men vi fick behålla dem så kort stund, så hon kommer inte heller ihåg dem. Hon vet dock att alla tre är hennes syskon som väntar på oss i himlen, och speciellt Matilda är ett nästan dagligt samtalsämne. Hon säger ofta: "jag är lite ledsen att Matilda är borta" och vi funderar över vad det betyder att hon är i himlen. Sorgen över syskonen färgar också väntan på en mycket efterlängtad lillebror, vilket vi ser på kommentarer som denna: "mamma, om den här babyn också går till himlen, kan vi få en annan då?". Det krossar en mammas hjärta att en treåring ska vara så välförtrogen med livets skörhet och sorg. Glädjen över ett nytt barn är alltid blandad med längtan till himlen - för oss alla.