Sorg

Sorg är ofta väldigt oförutsägbar, det är  svårt veta vad som triggar den och gör att den kommer upp till ytan igen. Andra gånger är den mycket förutsägbar - vi vet ju att födelsedagar och dödsdagar kommer att vara tunga. Jag har lärt mig att det också finns andra saker som triggar den. Varje år vid den här tiden när jag går ut i trädgården lägger den sig tung över mig. Jag minns hur vi var ute och jobbade i trädgården bara några veckor innan Matilda föddes. Jag kan aldrig klippa ner rosbuskarna och sparrisplantorna utan att gråta över henne. Idag är det också tre år sedan vi träffade kirurgen och barnkardiologen för sista gången innan hon föddes. Jag kan inte fatta att det gått tre år. Det känns som en evighet sedan. Hela den tiden är höljd i en dimma. 

Jag läste precis här på bloggen det jag skrev om hennes korta liv. Det var länge sedan jag senast gjorde det. Även om jag tänker på henne ofta - nästan varje dag - så är det inte ofta jag tittar i fotoalbumet eller tänker specifikt på de tre dagarna. Det är fortfarande alldeles för smärtsamt. Efter tre år kan jag konstatera att man dör inte av sorg, även om det ofta känns så under den första tiden. Den intensiva smärtan försvinner så sakta, men sorgen och saknaden finns alltid där, och dyker upp ibland när man förväntar sig det och ibland som en total överraskning. Man lär sig att leva med det också, man har ju inget val. Och längtan till himlen blir allt starkare. Jag är oerhört tacksam för de två barn jag får ha här med mig, men saknaden efter de andra tre, speciellt Matilda som vi fick träffa, försvinner aldrig.