Idag har jag kommit till 36+0 i graviditeten, dagen då Matilda föddes för exakt 2 år, 6 månader och 2 veckor sedan. Det är en dag fylld av blandade känslor, svårt att fatta att jag än en gång kommit så långt i en graviditet - och babyn faktiskt mår bra. Vi var på kontroll med ultra igår. Johannes mår fortfarande bra, och är ännu ca en vecka större än normalt, strax under tre kg. Så han kommer säkert att vara närmare fyra, om inte över, om jag går tiden ut. Läkaren har gett tillstånd att prova alla trick för att sätta igång förlossningen nu redan. Eftersom jag har haft ett kejsarsnitt, vill hon inte behöva sätta igång förlossningen, eller att jag går mycket över tiden. Så förhoppningsvis kommer han före den 8 september.
Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med en baby i huset igen. Det känns som om det var så länge sedan sist. Vi gläder oss över att få hem honom, men vår familj kommer ändå inte att vara perfekt, som min kardiolog sa förra veckan. Det blir den aldrig, vi kommer alltid att sakna tre. Kardiologen vet att vi mist flera, men de räknas inte för honom, så han tycker att vi ska vara fullkomligt nöjda nu. Välkommen till verkligheten för den som mist barn! Varje gång man får frågan om hur många barn man har, blir det en inre debatt om hur man ska svara, eftersom man aldrig vet vad responsen blir.
Trots att sorgen gör sig påmind extra mycket idag, är vi så tacksamma över Johannes och vi gläder oss så över att få träffa honom snart. Bara några veckor kvar nu!
