I dessa dagar pratar vi här hos oss ofta om hur många bebisar mamma har haft i sin mage: först Edith, sedan Matilda, sedan Jesse, Jamie och nu Johannes. Edith var bar 14 månader när Matilda föddes, så hon har inga konkreta minnen av henne, annat än det hon lärt sig när vi pratar om henne och tittar på bilder. Hon var över två när vi väntade Jesse och Jamie, men vi fick behålla dem så kort stund, så hon kommer inte heller ihåg dem. Hon vet dock att alla tre är hennes syskon som väntar på oss i himlen, och speciellt Matilda är ett nästan dagligt samtalsämne. Hon säger ofta: "jag är lite ledsen att Matilda är borta" och vi funderar över vad det betyder att hon är i himlen. Sorgen över syskonen färgar också väntan på en mycket efterlängtad lillebror, vilket vi ser på kommentarer som denna: "mamma, om den här babyn också går till himlen, kan vi få en annan då?". Det krossar en mammas hjärta att en treåring ska vara så välförtrogen med livets skörhet och sorg. Glädjen över ett nytt barn är alltid blandad med längtan till himlen - för oss alla.
