Matilda tre år

I fredags skulle Matilda ha fyllt tre år, och just nu sitter jag och tänker på hennes sista timmar på jorden och på vad som hände efteråt. Dödsdagen är en sorglig dag, men av någon anledning har födelsedagen varit jobbigare för mig, och var så även i år. Jag tänker på henne nästan varje dag, men inte så ofta på allt som hände under hennes tre dagar här, men det går ju inte att undvika nu. Det är så sorgligt att höra Edith prata om henne. Jag bakar alltid en liten tårta på Matildas födelsedag, och vi tittar på foton och på de få saker vi har efter henne, och pratar om henne. I år hjälpte Edith mig att baka tårtan och har därför pratat mycket om den; "jag hoppas att Matilda tycker om tårtan". När jag svarat att hon tyvärr inte kan smaka, sa hon "men mamma, kan jag låtsas att hon är här". Och när vi skulle äta den "jag ska sjunga Happy Birthday jättehögt så att hon hör". Och när jag grät "det är ok, mamma, vi kan låtsas att hon är här". Mammas hjärta går sönder... Kan inte fatta att det gått tre år redan. Vi längtar så efter att få se henne igen. 

Sorg

Sorg är ofta väldigt oförutsägbar, det är  svårt veta vad som triggar den och gör att den kommer upp till ytan igen. Andra gånger är den mycket förutsägbar - vi vet ju att födelsedagar och dödsdagar kommer att vara tunga. Jag har lärt mig att det också finns andra saker som triggar den. Varje år vid den här tiden när jag går ut i trädgården lägger den sig tung över mig. Jag minns hur vi var ute och jobbade i trädgården bara några veckor innan Matilda föddes. Jag kan aldrig klippa ner rosbuskarna och sparrisplantorna utan att gråta över henne. Idag är det också tre år sedan vi träffade kirurgen och barnkardiologen för sista gången innan hon föddes. Jag kan inte fatta att det gått tre år. Det känns som en evighet sedan. Hela den tiden är höljd i en dimma. 

Jag läste precis här på bloggen det jag skrev om hennes korta liv. Det var länge sedan jag senast gjorde det. Även om jag tänker på henne ofta - nästan varje dag - så är det inte ofta jag tittar i fotoalbumet eller tänker specifikt på de tre dagarna. Det är fortfarande alldeles för smärtsamt. Efter tre år kan jag konstatera att man dör inte av sorg, även om det ofta känns så under den första tiden. Den intensiva smärtan försvinner så sakta, men sorgen och saknaden finns alltid där, och dyker upp ibland när man förväntar sig det och ibland som en total överraskning. Man lär sig att leva med det också, man har ju inget val. Och längtan till himlen blir allt starkare. Jag är oerhört tacksam för de två barn jag får ha här med mig, men saknaden efter de andra tre, speciellt Matilda som vi fick träffa, försvinner aldrig. 

Alla helgons dag

Johannes besöker storasysters grav för första gången.

Samma på svenska...

Idag har jag kommit till 36+0 i graviditeten, dagen då Matilda föddes för exakt 2 år, 6 månader och 2 veckor sedan. Det är en dag fylld av blandade känslor, svårt att fatta att jag än en gång kommit så långt i en graviditet - och babyn faktiskt mår bra. Vi var på kontroll med ultra igår. Johannes mår fortfarande bra, och är ännu ca en vecka större än normalt, strax under tre kg. Så han kommer säkert att vara närmare fyra, om inte över, om jag går tiden ut. Läkaren har gett tillstånd att prova alla trick för att sätta igång förlossningen nu redan. Eftersom jag har haft ett kejsarsnitt, vill hon inte behöva sätta igång förlossningen, eller att jag går mycket över tiden. Så förhoppningsvis kommer han före den 8 september. 

Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med en baby i huset igen. Det känns som om det var så länge sedan sist. Vi gläder oss över att få hem honom, men vår familj kommer ändå inte att vara perfekt, som min kardiolog sa förra veckan. Det blir den aldrig, vi kommer alltid att sakna tre. Kardiologen vet att vi mist flera, men de räknas inte för honom, så han tycker att vi ska vara fullkomligt nöjda nu. Välkommen till verkligheten för den som mist barn! Varje gång man får frågan om hur många barn man har, blir det en inre debatt om hur man ska svara, eftersom man aldrig vet vad responsen blir. 

Trots att sorgen gör sig påmind extra mycket idag, är vi så tacksamma över Johannes och vi gläder oss så över att få träffa honom snart. Bara några veckor kvar nu!

36 weeks

Today I'm 36 weeks pregnant, just like I was when Matilda was born, exactly 2 years, 6 six months and 2 weeks ago. It's an emotional day, realizing that I've actually gotten this far into a pregnancy again - and baby is healthy. Yesterday we had an appointment with a growth ultrasound. Thanks be to God, Johannes is still doing great, weighing about 6lb 9oz (just under 3 kg - about a week ahead as he has been). We are so excited to get to meet him soon, and we continue to pray that the last few weeks will also go well. It's hard picture what it will be like having a baby in the house again - seems like it was so long ago - but our family won't be complete, like my cardiologist said last week when he heard that we're having a boy. It never will be, no matter how thankful we are for this one, because we'll always be missing three. The doctor knows about our losses, but to him they don't count, so we should be completely happy with what we have now. Welcome to the world of baby losses, where you have an internal debate every time someone asks how many children you have, because you never know what the response is going to be! Despite the sadness today, we dare to look forward to bringing Johannes home, getting the house ready for him. Lord willing, only a few weeks now!

Ett barns sorg

I dessa dagar pratar vi här hos oss ofta om hur många bebisar mamma har haft i sin mage: först Edith, sedan Matilda, sedan Jesse, Jamie och nu Johannes. Edith var bar 14 månader när Matilda föddes, så hon har inga konkreta minnen av henne, annat än det hon lärt sig när vi pratar om henne och tittar på bilder. Hon var över två när vi väntade Jesse och Jamie, men vi fick behålla dem så kort stund, så hon kommer inte heller ihåg dem. Hon vet dock att alla tre är hennes syskon som väntar på oss i himlen, och speciellt Matilda är ett nästan dagligt samtalsämne. Hon säger ofta: "jag är lite ledsen att Matilda är borta" och vi funderar över vad det betyder att hon är i himlen. Sorgen över syskonen färgar också väntan på en mycket efterlängtad lillebror, vilket vi ser på kommentarer som denna: "mamma, om den här babyn också går till himlen, kan vi få en annan då?". Det krossar en mammas hjärta att en treåring ska vara så välförtrogen med livets skörhet och sorg. Glädjen över ett nytt barn är alltid blandad med längtan till himlen - för oss alla.

Anniversaries

Today is two years since we buried Matilda, and one year since we lost Jesse. The sad anniversaries continue.

Pneumonia

Thank you to everyone who has been praying for Edith. She is finally getting better, but the last two weeks have been hard. It started out as a bad cold with fever. She was already getting better, but then she got fever again and started coughing. As the cough just got worse, we decided to go to the doctor. It turned out she had a pneumonia, and before the antibiotic had a chance to kick in, she was very sick. We are so thankful for God's gift of antibiotics. If this had happened 70 years ago, she would be dying now. So there has been a lot of coughing, sneezing, sickness and snuggling in this house lately, and very little sleep. This is by far sickest she has ever been. All this while we have remembered Matilda's birth and death on the 29th and 31st. Difficult weeks indeed, but we are so thankful that we seem to be over the worst for now.

Två år

Ett år har gått igen, och de senaste dagarna har vi återigen kommit ihåg Matildas korta liv här på jorden. Det är så svårt att fatta att det redan gått två hela år. Jag kommer fortfarande ihåg det mesta av tiden jag fick med henne. Inte så mycket av resten av tiden på sjukhuset, men stunderna med henne är klara i minnet. Det är dock ännu så smärtsamt att tänka på de tre dagarna, så jag tar det ofta i korta doser. Annars är sorgen en stillsam sorg numera, inte så intensiv att det är svårt att sig genom dagarna. Gråter gör jag ibland, både vid väntade och oväntade tillfällen. De senaste månaderna har min sorg varit mest fokuserad på Edith. Jag sörjer mycket över att hon inte får ha sina syskon här. Det var fantastiskt att få växa upp i en stor familj, och jag älskar mina syskon så mycket, så det är en stor sorg för mig att Edith inte får uppleva det samma.

 Vi tänker på Matilda ofta, saknar henne och undrar hurudan hon hade varit nu. Edith har varit jättesjuk de senaste två veckorna, så det här året har fokus varit mera på henne, men på Matildas födelsedag hade vi tårta med två ljus, tittade på kort och pratade om henne och var till graven med blommor och ljus. Vi vill ju att Edith ska känna sin syster så mycket som det går. Edith pratar annars ganska ofta om Matilda numera. Hon frågar mig om jag är ledsen för att Matilda är borta och kramar och tröstar mig.

De två senaste åren har jag lärt mig att livet stannar inte trots att man får uppleva så mycket sorg som vi har. På något sätt fortsätter dagarna att gå, man dör inte av brustet hjärta, även om det nog känns så många gånger. Och ännu finns det glädjeämnen i livet: att få vara två, och att få ha en underbar dotter. Men nog börjar man längta efter himlen på ett helt annat sätt. All sorg, tragedi, trasighet och synd i den här världen gör mig så trött. Kom snart, Herre Jesus!

Thank you dear friends...

...for this sweet gift, and for remembering our children. They are beautiful! We love you and are so thankful to have you close by.

Alla helgons dag

Andra alla helgons dag efter Matildas död. Och det här året har två till av våra barn flyttat hem till Jesus. Den här dagen får en helt annan betydelse när man har barn i himlen. Vi längtar från mödan här till vilan där, och när striden är som hårdast lyssnar vi efter tonerna från segersången, som psalmen säger. 

"For All the Saints Who from Their Labors Rest"
by William W. How, 1823-1897

1. For all the saints who from their labors rest,

Who Thee by faith before the world confess,

Thy name, O Jesus, be forever blest,

Alleluia! Alleluia!

2. Thou wast their Rock, their Fortress, and their Might;

Thou, Lord, their Captain in the well-fought fight;

Thou, in the darkness drear, their one true Light.

Alleluia! Alleluia!

3. Oh, may Thy soldiers, faithful, true and bold,

Fight as the saints who nobly fought of old

And win with them the victor's crown of gold.

Alleluia! Alleluia!

4. O blest communion, fellowship divine,

We feebly struggle, they in glory shine;

Yet all are one in Thee, for all are Thine.

Alleluia! Alleluia!

5. And when the fight is fierce, the warfare long,

Steals on the ear the distant triumph song,

And hearts are brave again, and arms are strong.

Alleluia! Alleluia!

6. But, lo, there breaks a yet more glorious day;

The saints triumphant rise in bright array;

The King of Glory passes on His way.

Alleluia! Alleluia!

7. From earth's wide bounds, from ocean's farthest coast,

Through gates of pearl streams in the countless host,

Singing to Father, Son, and Holy Ghost,

Alleluia! Alleluia!

8. The golden evening brightens in the west;

Soon, soon, to faithful warriors cometh rest.

Sweet is the calm of Paradise the blest.

Alleluia! Alleluia!

http://m.youtube.com/watch?v=1OaBgaMcOvM

Easter

Det är nästan fyra månader sedan vi hade Finlandsbesök, så det är väl dags att lägga upp lite bilder. Mamma och pappa hade med sig äldsta barnbarnen Ellen och Ivar den här gången. Vi var så glada att få se dem alla. De kom några dagar före påsk och stannade i två veckor.

It's almost four months since the Finns visited us so I guess it's time to put up some pictures. Mom and dad brought their oldest grandkids this time, Ellen (11 years) and Ivar (10). Ivar is also our godson, so we were very excited to have them here and we had lots of fun playing with them. They came a few days before Easter and stayed for two weeks.

Besök vid Matildas grav.

We went to see Matilda's grave and brought fresh flowers and candles according to Finnish tradition.

På påskmorgonen hade vi tidig gudstjänst, kl 7, följt av frukost och traditionell "Easter egg hunt". Ellen och Ivar hade roligt och hittade massor med påskägg - tillräckligt för att ta med hem till syskonen.

On Easter morning we had our traditional sunrise service followed by breakfast and Easter egg hunt. This was a new experience for Ellen and Ivar. They had lots of fun and found enough eggs to bring some home for their six siblings (well, five I guess. I don't think the baby got any.) 

Ivar smakar chips gjord av grishud. En riktig delikatess tyckte han. Det gick inte att få Ellen att smaka. Hon vet inte vad hon går miste om.

18 months

Idag skulle vår älskade Matilda vara 1,5 år. Saknaden är lika stor som förr. Vi är tacksamma över att hon inte behöver genomlida många operationer och sjukhusvistelser, men undrar hurdan hon hade varit om hon hade fått leva så här länge. Det är svårt att fatta att det gått 18 månader sedan vi hade henne hos oss. Smärtan är inte lika intensiv längre, men längtan och saknaden efter henne försvinner nog inte i det här livet. Det är så sorgligt att bara ha några kort och en liten videosnutt, som Edith ofta vill se på, kvar av sitt barn. Vi väntar på dagen när vi får se och hålla henne - och Jesse och Jamie - igen.

Our dear Matilda would be 18 months today. While we are thankful that she doesn't have to suffer through many surgeries and hospital stays, we still miss her so much. The pain is less intense these days, but the longing for her will never disappear. It is so sad to only have a few pictures and a short video (which Edith loves watching) of your own child. We wait for the day when we will see and hold her - and Jesse and Jamie - again.

More than we can bear

http://liberate.org/2014/05/08/god-will-put-more-on-you-than-you-can-bear/

Rachel

Det finns en person i Bibeln jag verkligen kan relatera till, mer än jag någonsin skulle önska. Jag har ofta tänkt på Rakel under de senaste femton månaderna, och förstår alldeles för väl det som beskrivs här:

"Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig, eftersom hennes barn inte mer finns till." (Jer. 31:15)

There is one person in the Bible I can relate to more than I ever wanted to. During these last fifteen months I have often thought about Rachel, and understand what is described here all too well:

“A voice is heard in Ramah,
    mourning and great weeping,
Rachel weeping for her children
    and refusing to be comforted,
    because they are no more.” (Jer 31:15)

Our fourth child

Vi har mist ett barn till, det tredje på 15 månader. Lilla Jamie togs ifrån oss nästan innan vi hann börja glädja oss, redan i vecka 8. Sorg läggs till sorg, och vi gråter och klagar och undrar när det här lidandet ska ta slut.

"Jag är trött av mitt suckande, var natt blir min bädd genomgår, jag dränker sängen med tårar.

Av sorg är mina ögon förmörkade,

de har åldrats för mina fienders skull." (PS 6)

"Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig?

Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?

Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?" (PS 13)

We have lost another child, the third one in 15 months. Baby Jamie was taken from us in week 8, just as we had dared to start rejoicing over this new life. Grief is added to grief. Once again, we are left crying and lamenting, and wondering when this suffering will be over.

" I am weary with my moaning;

every night I flood my bed with tears;

I drench my couch with my weeping.

My eye wastes away because of grief;

it grows weak because of all my foes." (Psalm 6)

"How long, O LORD? Will you forget me forever?

Will you hide your face from me forever?

How long must I take counsel in my soul

and have sorrow in my heart all the day?" (Psalm 13)

  

Baby loss and motherhood

Here are three great blog posts about baby loss and motherhood.

This one expresses my feelings very well. How I wish I was exhausted from having two little ones and being pregnant with a third. Instead, I get to sleep through the night most nights, laundry is a breeze, and the house never gets too messy. "So while my friends struggle with another round of diapers and all nighters, I struggle with missed due dates, death dates, and anniversaries of things I never wanted to know about." I would switch any day.

Today it's one month since we found out that baby Jesse had died. The grief was very intense the first few weeks, but the distraction with the remodeling the last couple of week has made it a little easier. It is of course different to lose a child early in the pregnancy than carrying one to full term and getting to keep one for a while, but this loss matters too and hurts. This post explains why a miscarriage matters. "Do you really believe life -- personhood -- begins at conception? If so, standing up against abortion is understandable. But so is treating a miscarriage as a real death of a real person."

Finally, I love this post by a dear friend of ours. Losing a child really teaches us who is in control of life and death. It is so easy to fool ourselves when we have the children we want when it fits our plans, but there are many who don't get the children they long for, and many who have lost one, two or even more. In the end, we will all have to confess with Job: "The Lord gave, and the Lord has taken away; blessed be the name of the Lord.”

Congenital Heart Defect Awareness Week

Did you know that 1 in 100 children are born with a congenital heart defect? It is the most common birth defect, and a leading cause of birth-defect related deaths worldwide. Sadly, our Matilda is one of these, as is my cousin Sabina, daughter of my dad's brother Rune and his wife Linda, who died at the age of three months 22 years ago. 

From the above website:

Congenital Heart Disease is considered to be the most common birth defect, and is a leading cause of birth-defect related deaths worldwide.

Despite the fact that CHD affects approximately 1.8 millions families in the U.S.,  a relatively small amount of funding is currently available for parent/patient educational services, research, and support.

By sharing our experiences and providing information, we hope to raise public awareness about conditions that affect approximately 40,000 babies each year in the United States alone.

It is our sincere hope that efforts to educate the public will result in improved early diagnosis, additional funding for support and educational services, scientific research, and access to quality of care for our children and adults.

Our third child

Den 29 december, på Matildas 11 månaders dag, fick vi reda på att vi skulle få en baby till i början av september. Vi gladde oss mycket, trots att det också ledde till att vi saknade Matilda ännu mer. Den 24 januari, i början av vecka 8, var vi på första ultraljudsundersökningen. Den visade att babyn var liten, ca 6 veckor, och man såg inga hjärtslag, trots att man ofta börjar se det kring sjätte veckan. Det fanns dock ett litet hopp om att vi hade fel datum. Vi fick vänta på nytt ultra om tio dagar. Så vi fick gå igenom veckan med Matildas födelsedag och dödsdag utan att veta hur det var med den nya babyn, vilket förstås gjorde de dagarna ännu tyngre. I tisdags var vi på ultra igen och tyvärr fanns det ingen förändring. Vår baby hade dött vid ca 6 veckors ålder. Så igår, på årsdagen av Matildas begravning, var jag inne för operation. Eftersom det är för tidigt att kunna veta könet på babyn, har vi bestämt oss att kalla det Jesse, ett namn som passar för både pojkar och flickor. 

Vi är tillbaka i den djupa gropen, som vi så sakta hade börjat ta oss upp ur. Sorgen är förstås annorlunda, eftersom vi fick behålla Jesse så liten stund, men tidpunkten gör det mycket värre. Det känns så grymt att det ska behöva ske nu. Det här livet är verkligen en vandring genom dödsskuggans dal just nu och jag är tacksam över att jag inte behöver göra det ensam. Weslie och jag håller hårt om varandra, stapplar sakta fram tillsammans och lyfter upp varandra när vi faller. När ska sorgens dimma lätta för oss? Vi är tacksamma för Edith, som kan lysa upp även den svartaste dag, och för all kärlek från familj, vänner och församlingsmedlemmar, men vi längtar efter dagen då Jesus tar oss hem, då tårarna torkas bort och vi får se våra barn igen.

On December 29th, Matilda's 11 month birthday, we found out that we were expecting another baby, due early September. Four weeks later in week 8, on Jan 24th, we had the first ultrasound. It showed that the baby was small, about six weeks and there was no heartbeat, which usually is seen around this time. We had to wait for ten days for a new ultrasound. So we went through the week of Matilda's birthday and the anniversary of her death, not knowing how this baby was doing, which of course made it much harder. On Tuesday we had the second ultrasound, which showed no change. Our baby had died in the womb around six weeks. Yesterday, exactly a year since Matilda's funeral, I had surgery. Since it's too early to know the gender, we have decided to name the baby Jesse.

We are back in the deep pit of grief, which we had slowly started climbing out of. The grief is of course a bit different, since we got to keep little Jesse for such a short while, but the timing makes it much worse. Our lives are truly a walk through the valley of death right now and I'm thankful I don't have to do this by myself. Weslie and I hold on to each other, stumbling together and lifting each other up when we fall. When will this fog of grief disappear? We are thankful for Edith, who can brighten even the darkest day, and for all the love from family, friends and members at Grace, but we long for the day when Jesus takes us home, when our tears are wiped away and we get to see our babies again.

Matilda 1 år

Idag är det ett år sedan vår älskade Matildas tredje och sista dag här på jorden. Det är svårt att fatta att det redan gått ett år. Många gånger har det känts som om det var en evighet sedan, men just nu känns det som igår, och smärtan är tidvis nästan lika intensiv som den första tiden efter hennes död. Det går inte att beskriva hur det känns att "fira" hennes födelsedag utan att få ha henne här och att vara tvungen att gå till sitt eget barns grav. Saknaden är så stor.

Vi är ändå tacksamma över att hon fick födas hit till jorden och födas på nytt genom dopet genast därefter, och att vi fick ha henne hos oss några dagar.

Vi firade hennes födelsedag och dopdag i stillsamhet här hemma. Edith har nu börjat förstå vem Matilda är och fråga efter att få se på kort av henne. Hon vet också att när vi är ledsna och gråter, så är det för att vi saknar henne, och hon delar ofta ut tröstekramar.

Vi fick den här fina tavlan som en anonym gåva till minne av Matilda lagom till hennes ettårsdag. Konstnärens underbara tolkning av liknelsen om skatten (Matt. 13:44) är en tröst i sorgen och en påminnelse om hur mycket Jesus älskar vår Matilda, och vi är glada över att nu få ha den i vårt sovrum.