Showing posts with label Jamie. Show all posts
Showing posts with label Jamie. Show all posts

Saturday, January 16, 2016

Sorg

Sorg är ofta väldigt oförutsägbar, det är  svårt veta vad som triggar den och gör att den kommer upp till ytan igen. Andra gånger är den mycket förutsägbar - vi vet ju att födelsedagar och dödsdagar kommer att vara tunga. Jag har lärt mig att det också finns andra saker som triggar den. Varje år vid den här tiden när jag går ut i trädgården lägger den sig tung över mig. Jag minns hur vi var ute och jobbade i trädgården bara några veckor innan Matilda föddes. Jag kan aldrig klippa ner rosbuskarna och sparrisplantorna utan att gråta över henne. Idag är det också tre år sedan vi träffade kirurgen och barnkardiologen för sista gången innan hon föddes. Jag kan inte fatta att det gått tre år. Det känns som en evighet sedan. Hela den tiden är höljd i en dimma. 
Jag läste precis här på bloggen det jag skrev om hennes korta liv. Det var länge sedan jag senast gjorde det. Även om jag tänker på henne ofta - nästan varje dag - så är det inte ofta jag tittar i fotoalbumet eller tänker specifikt på de tre dagarna. Det är fortfarande alldeles för smärtsamt. Efter tre år kan jag konstatera att man dör inte av sorg, även om det ofta känns så under den första tiden. Den intensiva smärtan försvinner så sakta, men sorgen och saknaden finns alltid där, och dyker upp ibland när man förväntar sig det och ibland som en total överraskning. Man lär sig att leva med det också, man har ju inget val. Och längtan till himlen blir allt starkare. Jag är oerhört tacksam för de två barn jag får ha här med mig, men saknaden efter de andra tre, speciellt Matilda som vi fick träffa, försvinner aldrig. 

Tuesday, August 11, 2015

Samma på svenska...

Idag har jag kommit till 36+0 i graviditeten, dagen då Matilda föddes för exakt 2 år, 6 månader och 2 veckor sedan. Det är en dag fylld av blandade känslor, svårt att fatta att jag än en gång kommit så långt i en graviditet - och babyn faktiskt mår bra. Vi var på kontroll med ultra igår. Johannes mår fortfarande bra, och är ännu ca en vecka större än normalt, strax under tre kg. Så han kommer säkert att vara närmare fyra, om inte över, om jag går tiden ut. Läkaren har gett tillstånd att prova alla trick för att sätta igång förlossningen nu redan. Eftersom jag har haft ett kejsarsnitt, vill hon inte behöva sätta igång förlossningen, eller att jag går mycket över tiden. Så förhoppningsvis kommer han före den 8 september. 
Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli med en baby i huset igen. Det känns som om det var så länge sedan sist. Vi gläder oss över att få hem honom, men vår familj kommer ändå inte att vara perfekt, som min kardiolog sa förra veckan. Det blir den aldrig, vi kommer alltid att sakna tre. Kardiologen vet att vi mist flera, men de räknas inte för honom, så han tycker att vi ska vara fullkomligt nöjda nu. Välkommen till verkligheten för den som mist barn! Varje gång man får frågan om hur många barn man har, blir det en inre debatt om hur man ska svara, eftersom man aldrig vet vad responsen blir. 
Trots att sorgen gör sig påmind extra mycket idag, är vi så tacksamma över Johannes och vi gläder oss så över att få träffa honom snart. Bara några veckor kvar nu!

36 weeks

Today I'm 36 weeks pregnant, just like I was when Matilda was born, exactly 2 years, 6 six months and 2 weeks ago. It's an emotional day, realizing that I've actually gotten this far into a pregnancy again - and baby is healthy. Yesterday we had an appointment with a growth ultrasound. Thanks be to God, Johannes is still doing great, weighing about 6lb 9oz (just under 3 kg - about a week ahead as he has been). We are so excited to get to meet him soon, and we continue to pray that the last few weeks will also go well. It's hard picture what it will be like having a baby in the house again - seems like it was so long ago - but our family won't be complete, like my cardiologist said last week when he heard that we're having a boy. It never will be, no matter how thankful we are for this one, because we'll always be missing three. The doctor knows about our losses, but to him they don't count, so we should be completely happy with what we have now. Welcome to the world of baby losses, where you have an internal debate every time someone asks how many children you have, because you never know what the response is going to be! Despite the sadness today, we dare to look forward to bringing Johannes home, getting the house ready for him. Lord willing, only a few weeks now!

Sunday, June 14, 2015

Ett barns sorg

I dessa dagar pratar vi här hos oss ofta om hur många bebisar mamma har haft i sin mage: först Edith, sedan Matilda, sedan Jesse, Jamie och nu Johannes. Edith var bar 14 månader när Matilda föddes, så hon har inga konkreta minnen av henne, annat än det hon lärt sig när vi pratar om henne och tittar på bilder. Hon var över två när vi väntade Jesse och Jamie, men vi fick behålla dem så kort stund, så hon kommer inte heller ihåg dem. Hon vet dock att alla tre är hennes syskon som väntar på oss i himlen, och speciellt Matilda är ett nästan dagligt samtalsämne. Hon säger ofta: "jag är lite ledsen att Matilda är borta" och vi funderar över vad det betyder att hon är i himlen. Sorgen över syskonen färgar också väntan på en mycket efterlängtad lillebror, vilket vi ser på kommentarer som denna: "mamma, om den här babyn också går till himlen, kan vi få en annan då?". Det krossar en mammas hjärta att en treåring ska vara så välförtrogen med livets skörhet och sorg. Glädjen över ett nytt barn är alltid blandad med längtan till himlen - för oss alla.

Friday, May 8, 2015

Remembering Jamie

Today is one year since we lost Jamie. With sadness we remember that short, but precious life, and the dark days that followed. Three babies in fifteen months. At the time it seemed impossible to survive the excruciating pain, but here we are, one year later, and God has given us great joy again. The sadness and longing for our children we will always have to live with, but we are so thankful for the mercy He has shown us.

Idag är det ett år sedan vi miste Jamie. Det är sorgligt att tänka på det korta livet, och de hemska dagarna efteråt. Vi miste tre barn på femton månader. Hur är det möjligt att överleva det? Nog kändes det omöjligt just då, men vi har lärt oss att man inte dör av sorg, även om det känns så. Och här är vi nu, ett år senare, och Gud har gett oss så mycket att gjädjas åt igen. Sorgen och saknaden efter våra barn får vi alltid leva med, men vi är så tacksamma för den barmhärtighet Han visat oss.

Sunday, December 14, 2014

Due date

Today would be our Jamie's due date. Another sad day in our lives... This advent we wait for the return of Christ more than ever before. 

Idag skulle det ha varit vår Jamies beräknade förlossning om han/hon fått leva. Det är ingen ände på sorgens dagar hos oss i den här världens, så vi väntar och längtar efter Kristi återkomst mer än någonsin nu i adventstider.

Tuesday, December 9, 2014

Thank you dear friends...

...for this sweet gift, and for remembering our children. They are beautiful! We love you and are so thankful to have you close by.


Saturday, November 1, 2014

Alla helgons dag

Andra alla helgons dag efter Matildas död. Och det här året har två till av våra barn flyttat hem till Jesus. Den här dagen får en helt annan betydelse när man har barn i himlen. Vi längtar från mödan här till vilan där, och när striden är som hårdast lyssnar vi efter tonerna från segersången, som psalmen säger. 

"For All the Saints Who from Their Labors Rest"
by William W. How, 1823-1897

1. For all the saints who from their labors rest,
Who Thee by faith before the world confess,
Thy name, O Jesus, be forever blest,
Alleluia! Alleluia!


2. Thou wast their Rock, their Fortress, and their Might;
Thou, Lord, their Captain in the well-fought fight;
Thou, in the darkness drear, their one true Light.
Alleluia! Alleluia!


3. Oh, may Thy soldiers, faithful, true and bold,
Fight as the saints who nobly fought of old
And win with them the victor's crown of gold.
Alleluia! Alleluia!


4. O blest communion, fellowship divine,
We feebly struggle, they in glory shine;
Yet all are one in Thee, for all are Thine.
Alleluia! Alleluia!


5. And when the fight is fierce, the warfare long,
Steals on the ear the distant triumph song,
And hearts are brave again, and arms are strong.
Alleluia! Alleluia!


6. But, lo, there breaks a yet more glorious day;
The saints triumphant rise in bright array;
The King of Glory passes on His way.
Alleluia! Alleluia!


7. From earth's wide bounds, from ocean's farthest coast,
Through gates of pearl streams in the countless host,
Singing to Father, Son, and Holy Ghost,
Alleluia! Alleluia!


8. The golden evening brightens in the west;
Soon, soon, to faithful warriors cometh rest.
Sweet is the calm of Paradise the blest.
Alleluia! Alleluia!

http://m.youtube.com/watch?v=1OaBgaMcOvM

Friday, May 16, 2014

Rachel

Det finns en person i Bibeln jag verkligen kan relatera till, mer än jag någonsin skulle önska. Jag har ofta tänkt på Rakel under de senaste femton månaderna, och förstår alldeles för väl det som beskrivs här:
"Ett rop hörs i Rama, klagan och bitter gråt. Det är Rakel som gråter över sina barn, hon vill inte låta trösta sig, eftersom hennes barn inte mer finns till." (Jer. 31:15)

There is one person in the Bible I can relate to more than I ever wanted to. During these last fifteen months I have often thought about Rachel, and understand what is described here all too well:
“A voice is heard in Ramah,
    mourning and great weeping,
Rachel weeping for her children
    and refusing to be comforted,
    because they are no more.” (Jer 31:15)


Friday, May 9, 2014

Our fourth child

Vi har mist ett barn till, det tredje på 15 månader. Lilla Jamie togs ifrån oss nästan innan vi hann börja glädja oss, redan i vecka 8. Sorg läggs till sorg, och vi gråter och klagar och undrar när det här lidandet ska ta slut.
"Jag är trött av mitt suckande, var natt blir min bädd genomgår, jag dränker sängen med tårar.
Av sorg är mina ögon förmörkade,
de har åldrats för mina fienders skull." (PS 6)
"Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig?
Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?
Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen?" (PS 13)

We have lost another child, the third one in 15 months. Baby Jamie was taken from us in week 8, just as we had dared to start rejoicing over this new life. Grief is added to grief. Once again, we are left crying and lamenting, and wondering when this suffering will be over.
" I am weary with my moaning;
every night I flood my bed with tears;
I drench my couch with my weeping.
My eye wastes away because of grief;
it grows weak because of all my foes." (Psalm 6)
"How long, O LORD? Will you forget me forever?
Will you hide your face from me forever?
How long must I take counsel in my soul
and have sorrow in my heart all the day?" (Psalm 13)